Detaljhandeln måste ta sitt ansvar efter raskatastrofen utanför Dhaka. Som representanter för fack i hela världen uppmanar vi företagen att skriva på ett avtal om förbättrad arbetsmiljö; Bangladesh Fire and Building Safety Agreement.

Skandalen växer i takt med att antalet dödsoffer stigit till över 1000 i byggnadskollapsen i Bangladesh. Under veckan som gått sedan Rana Plaza som inrymde fem textilfabriker störtade samman har det visat sig att tragedin knappast var någon olycka.

Den hade lätt kunnat undvikas, det hela handlar snarare om industriellt mord. Förmän beordrade arbetare att återvända in i byggnaden som skakade, ingenjörer varnade för att huset var felkonstruerat och arbetare klagade på att arbetsmiljön var farlig. Allt detta pekar på ett arbetsgivarperspektiv där det enda som räknas är att skära ner på kostnader. Det yttersta ansvaret för den här och många liknande tragedier på senare år vilar på de multinationella företag som hänsynslöst tvingar fabrikschefer att leverera produkter på orimligt kort tid.

Hetsen leder till att den huvudsakligen kvinnliga arbetskraften måste jobba 18 timmars arbetsdagar, sju dagar i veckan, för att få beställningarna klara i tid. Arbetsmiljön struntar man i. De här arbetarna riskar livet för löner på knappt 300 kronor i månaden. Vi måste ändra på den här situationen. Och därför uppmanar vi – som representerar fack i hela världen – nu detaljhandeln och varumärken att skriva på ett avtal om att förbättra arbetsmiljön. Avtalet heter Bangladesh Fire and Building Safety Agreement och rör byggnads- och brandsäkerheten i landet.

Tragedin i Bangladesh kommer inte som en överraskning för oss som gått i bräschen i kampen för arbetstagarnas rättigheter och slagit larm om arbetsförhållandena i högexporterande låglöneländer. Det är talande att fabriken störtade samman vid en tidpunkt när fack och människorättsgrupper redan satt i intensiva förhandlingar med en detaljhandel i kris efter branden på textilfabriken Tazreen i november 2012 i Bangladesh. 197 människor dog i branden och över 200 skadades. Enkelt uttryckt så räcker inte industrins nuvarande åtgärder.

Tidigare såg man mjuka regler om social revision och företagens sociala ansvar (CSR) som möjliga lösningar på farliga arbetsförhållanden i den globala klädindustrins leveranskedja. Men tiden har visat att initiativ och avtal som inte är juridiskt bindande, utan frivilliga och har begränsad omfattning, inte räcker till (fabriken som brann 2012 och byggnaden som kollapsade häromveckan hade båda godkänts i den sociala revisionen). Och för det misslyckandet får arbetarna som syr våra kläder betala med sina liv.

Det är oacceptabelt att detaljhandeln – som tagit sig högst upp i den globala leveranskedjan för kläder och bär ansvaret för explosionen av revolutionerande innovationer i produktion, logistik och teknik – i dag får sin produkt tillverkad under förhållanden och i fabriker som hör hemma på 1800-talet, inte 2013. Den goda nyheten är att lösningen är enkel: vi har ju faktiskt varit med om det här förut. Bränderna på textilfabriker i början av 1900-talet tvingade fram förändringar som ledde till årtionden av lönsamma och säkra fabriker med anställda som kunde leva på sin lön. Historien har visat oss vad som fungerar.

Ett första steg har redan tagits för att hindra nästa textilfabrikstragedi. Globala detaljister och varumärken har nu att ta ställning till ett juridiskt bindande avtal som går till botten med problemet: Bangladesh Fire and Building Safety Agreement. Avtalet ger arbetstagarna rätt att utan rädsla för repressalier lägga ner arbetet om arbetsplatsen är farlig och facket får den tillgång till arbetsplatsen som det behöver. Oberoende arbetsmiljöexperter ska offentligt rapportera om alla brand- och byggnadsrevisioner. Och fabriksägarna måste i god tid reparera byggnaderna och globala detaljhandlare och varumärken säga upp sina kontrakt om fabriksägarna inte rättar sig efter avtalet. Det enda vi kan göra för att Bangladeshs textilindustri ska bli hållbar är att uppmana till omedelbara åtgärder för en fullgod brand- och byggnadssäkerhet, en stark arbetsrätt och rättvisa löner.

Vissa detaljhandlare är redan med på tåget. Men om industrin ska förändras måste så många som möjligt av de globala varumärkena med. Hur mycket kommer det att kosta? En krona per plagg under fem år sätter stopp för de dödsbringande fabrikerna i Bangladesh och räddar otaliga liv. Det är dags att detaljhandeln gör något nu.

PHILIP JENNINGS

generalsekreterare i UNI Global Union

JYRKI RAINA

generalsekreterare i IndustriALL

SHARAN WBURROW

generalsekreterare i ITUC

KARL-PETTER THORWALDSSON

LO:s ordförande

Fotnot: ITUC (International Trade Union Confederation) är en internationell facklig samorganisation, ofta kallad ”Världsfacket”. UNI Global Union är en världsomspännande samorganisation för facken inom servicesektorn. IndustriAll är en internationell samorganisation för facken inom industrin.

Sedan 1890 firas arbetarrörelsens internationella högtidsdag, första maj. Då tågade 20 000 personer genom Stockholm och målet var lagstadgad åtta timmars arbetsdag

Mycket har hänt sedan 1890 och arbetarrörelsen har tillsammans åstadkommit förändringar som ökat friheten och gett framtidstro. Vi har genomfört en arbetstidsförkortning, fem veckors semester och sex månaders föräldraledighet. Tillsammans byggde vi upp en starkt gemensam sektor med skola, vård och omsorg åt alla, oavsett inkomst. Vi skapade en ekonomisk politik och en arbetsmarknadsmodell som satte full sysselsättning främst.

Idag står vi inför nya utmaningar. Den viktigaste är massarbetslösheten, inte minst bland ungdomar. 157 000 unga saknar arbete. Den svenska ungdomsarbetslösheten är högre än i jämförbara europeiska länder och vi riskerar för första gången i modern tid få en ungdomsgeneration som får de sämre än sina föräldrar.

Arbetarrörelsen har genom historien visat att vi har lösningarna på samtidens politiska utmaningar. Nu ska vi med självförtroende blicka framåt för att presentera inte bara dagens utan också morgondagens lösningar. Därför har vi presenterat en ny offensiv politik mot massarbetslösheten. 2020 ska Sverige ha den lägsta arbetslösheten i EU och bland det första en S-regering ska göra är att genomföra en 90-dagarsgaranti för unga

Under sju år har den borgerliga regeringen påstått att arbetslösheten beror på för mycket trygghet och att unga inte söker jobb. Vi vet att det inte stämmer. Skiljelinjen är tydlig. Vi vill garantera jobb, utbildning eller praktik inom 90 dagar. Regeringen vill att arbetslösa ungdomar ska vänta 90 dagar innan det ens kan bli tal om insatser. Rörelse står mot stillasittande, aktvitet mot passivitet – insatser mot desperat väntan. En skillnad som spelar all roll i världen för unga arbetslösa.

Sverige behöver en stark arbetarrörelse. I morgon, på första maj, tågar vi på gator och torg i hela Sverige för att visa att vi tillsammans är starka. Temat är i dag, liksom 1890, arbete och budskapet är att vi behöver en Socialdemokratisk regering som tar ansvar för Sverige. Som inte låter 157 00 unga gå arbetslösa trots att de inget hellre vill än att ha ett riktigt jobb, ekonomisk trygghet och möjlighet att ta steget in i vuxenlivet. Det tjänar unga på. Och det tjänar Sverige på.

Gabriel Wikström, Tobias Baudin, Filip Svantesson och Dan Gabrielsson är representanter från SSU och LO, lokalt, regionalt och nationellt.

Vi har i dag en sjukförsäkring med stora rättssäkerhetsproblem som systematiskt fattiggör redan utsatta människor. Om inget görs kommer sjukförsäkringsfrågan troligen att bli avgörande i valet 2014, skriver LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio.

Vi har i dag stora problem i vår sjukförsäkring. I fredags levererade JO allvarlig kritik mot Försäkringskassans beslut gällande sjukersättning. Det handlar om att Försäkringskassan inte dokumenterar och meddelar vissa underlag för sina beslut. Därmed blir de grundläggande garantierna för rättssäkerheten ”verkningslösa”, skriver chefs-JO Elisabet Fura och betecknar det som ”allvarliga förvaltningsrättsliga brister” (UNT 2013-04-25).

Samma dag kom också Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) med nya siffror, som visar att ett år efter utförsäkringen har andelen personer som får ekonomiskt bistånd under minst sex månader mer än tredubblats. Att de flesta utförsäkrade systematiskt fattiggörs är visserligen ingen nyhet. Enligt en tidigare rapport från Kommunal påverkades cirka åtta av tio av de kommunalare som utförsäkrats negativt ekonomiskt av utförsäkringen.

Men att så många med psykisk ohälsa idag faller ”mellan stolarna” är ändå alarmerande. Ett år efter att de lämnade sjukförsäkringen hade enligt ISF nästan var sjätte person, i gruppen med psykisk sjukdom som inte återvänt till sjukförsäkringen, fått ekonomiskt bistånd under minst sex månader. Då ska man veta att många av de utförsäkrade ingår i en familj som har inkomster som gör att de inte kan kvalificera sig för försörjningsstöd. De största ekonomiska smällarna i samband med utförsäkringen får alltså den sjukes anhöriga och familj stå för. Detta syns oftast inte i statistiken, varken i Försäkringskassans, socialkontorets eller Arbetsförmedlingens siffror.

De flesta medborgare tycks idag, till skillnad från alliansregeringen, inse att de sjuka knappast blir friskare av att de och deras anhöriga blir fattigare. Istället ökar riskerna för att de faller in i en djupare depression och vanmakt. Sedan 2008 då regeringens hårdare sjukregler infördes har antalet självmordshot framförda till en försäkringskassetjänsteman ökat explosionsartat, från 19 personer år 2008 till runt 500-600 personer per år de senaste tre åren.

Allvarligt sjuka stressas idag av svårtolkade, rättsosäkra och omänskliga sjukregler. Insatserna för att bereda människor som drabbats av ohälsa en väg tillbaks till arbetslivet fungerar inte. LO kommer därför under våren och försommaren att arbeta fram ett konkret åtgärdsbatteri, för att visa hur vi kan börja lösa de mest akuta problemen i sjukförsäkringen.

Uppenbarligen finns mycket kvar att göra för att medborgarna ska återfå det förtroende för sjukförsäkringen som, enligt bland andra SOM-institutet och sociologen Stefan Svallfors, har rasat de senaste åren. En sak verkar dock vara helt säker. Sjukförsäkringsfrågan kommer också i fortsättningen, med jämna mellanrum, att ställa till det för regeringen. Ja, för egen del skulle jag inte bli förvånad om det till nästa val ansamlats så mycket ilska och kritik hos väljarna att sjukförsäkringsfrågan gör att alliansregeringen får foten av folket.

Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO

Arbetsförmedlingen har fått en ny styrelse. Den borde ställa krav på regeringen för att bekämpa massarbetslösheten. Det viktigaste är att utbilda arbetssökande för att möta arbetsmarknadens behov. Det skriver LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Linda Grape. Igår sammanträdde Arbetsförmedlingens nya styrelse för första gången. Efter en tid med en avlövad ledning för en av landets viktigaste myndigheter är platserna runt bordet äntligen fyllda. Tyvärr hålls dörren till styrelserummet fortfarande stängd för arbetsmarknadens parter.

Det råder massarbetslöshet i Sverige. Mer än 400 000 människor saknar ett arbete att gå till. Samtidigt kritiseras Arbetsförmedlingen för att inte effektivt nog matcha arbetssökande med lediga jobb.

När arbetslösheten är så hög som nu – 8,8 procent – måste Arbetsförmedlingen ges bästa möjliga verktyg för att rusta arbetssökande för jobb. Men sedan regeringen lade om arbetsmarknadspolitiken 2006 har Arbetsförmedlingens förutsättningar att verka för en effektiv matchning allvarligt försämrats

De kompetenshöjande insatserna har minskat kraftigt. Platserna i den yrkesförberedande arbetsmarknadsutbildningen minskade drastiskt mellan 2007 och 2009 för att landa på en nivå om cirka 6 000 deltagare per månad, den lägsta nivån sedan 1960-talet, och då hade vi full sysselsättning.

Från och med 2010 har platser tillförts men dagens nivå om knappt 12 000 deltagare per månad är alltför låg. I stället har fokus inom arbetsmarknadspolitiken lagts på jobbsökaraktiviteter, helt i linje med regeringens jobbpolitik som ensidigt går ut på att fler ska sysselsättas i mindre kvalificerade och lågt betalda jobb.

Det är inte en jobbpolitik som främjar en positiv strukturomvandling och en långsiktigt hållbar arbetsmarknadsutveckling.

När den nya styrelsen nu påbörjar sitt arbete uppmanar vi därför till ansvar för att Arbetsförmedlingen ges förutsättningar att verka för en välfungerande arbetsmarknad. Det är mycket som behöver förändras men låt oss börja med tre prioriterade åtgärder.

För det första. Kräv de verktyg som är nödvändiga för en effektiv matchning, nämligen kompetenshöjande insatser som rustar de arbetssökande för att möta arbetsmarknadens krav.

Den yrkesförberedande arbetsmarknadsutbildningen behöver byggas ut och ge plats för i snitt 40 000 deltagare per månad. Ställ också krav på att antalet platser i förberedande utbildning fördubblas.

För det andra. Kräv resurser för att intensifiera förmedlingen för alla arbetslösa som behöver det, oavsett hur länge de har varit arbetslösa. Förmedlingen kan kompensera för en avsaknad av det kontaktnät som är så värdefullt för varje arbetssökande. Det förutsätter färre arbetssökande per handläggare.

För det tredje. Säkerställ att Arbetsförmedlingen fortsätter att utveckla det värdefulla arbetet med arbetsgivarkontakter. Dessa är avgörande för att arbetssökande som saknar förankring på arbetsmarknaden ska kunna få det.

Arbetsförmedlingen kan göra mycket för att motverka massarbetslösheten. Men om den långvarigt höga arbetslösheten ska minska krävs väsentligt höjda ambitioner från regeringens sida.

Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande
Linda Grape, utredare LO

Med en effektivare arbetsmiljölag, ett starkare Arbetsmiljöverk och ett rättsväsen som är kunnigt i arbetsmiljöfrågor blir arbetsmiljön bättre. Det skriver Torbjörn Johansson (LO) och Ylva Johansson (S) i ett antal förslag för förbättrad arbetsmiljö.

I Sverige dör varje år minst 1 400 människor i arbetsrelaterade sjukdomar, olycksfall eller självmord. Förra året dog 54 personer i arbetsolyckor. I dag den 26 april, inför Workers Memorial Day, uppmärksammar vi alla dem, som avlidit av eller skadats i arbetet under förra året, med en tyst minut.

Arbetet är centralt i många människors liv. Vi känner stolthet över vårt arbete, vi känner gemenskap med våra arbetskamrater och vi känner tillfredställelse när arbetsdagen eller arbetsuppgiften är avklarad. Att inte ha ett jobb och att tvingas till arbetslöshet är en av de allvarligaste riskfaktorerna för att bli sjuk eller för att hamna i depression.

Även om de flesta av oss trivs med vårt arbete så innebär jobbet också många påfrestningar, psykiska såväl som fysiska. Tunga lyft, buller, en fysiskt krävande arbetsmiljö är fortfarande vanligt förekommande.

Dubbelt så många kvinnor som män får belastningsskador på jobbet och många kvinnor har oregelbunden arbetstid. Trycket har ökat på många jobb och arbetsplatser. Prestationskraven är höga och spänningshuvudvärk är vardag för många. Den nya tekniken gör att vi är nåbara dygnet runt och allt fler förlänger arbetsdagen hemma vid datorn när barnen har somnat.

Hård konkurrens och slimmade organisationer ökar stress och belastning på de anställda som är kvar. Med återkommande omorganisationer och förändringar följer nya kamrater, men också stress och slitningar. När arbetslivets påfrestningar hanteras fel kan de leda till skador, sjukdom eller utslitning.

Att människor skadas för livet eller till och med förolyckas på jobbet är helt oacceptabelt. Vi kräver en nollvision för dödsolyckor på arbetsplatserna.

Vår samhällsmodell bygger på att alla som kan ska arbeta. Om Sverige ska stå sig väl internationellt krävs investeringar för fler arbetade timmar. Men då måste arbetslivet bli tillgängligt för alla. Människors kompetens, kunskaper och erfarenheter måste tas tillvara. Arbetsmiljön spelar en avgörande roll för om människor ska kunna arbeta mer. Arbetslivets villkor, arbetsuppgifternas utformning och arbetsmiljön avgör om vi ska ha möjlighet att jobba ett helt arbetsliv utan att slitas ut eller skadas.

I dag lämnar många ofrivilligt arbetslivet långt för 65 års ålder. Vanliga orsaker är ständig värk, psykiska åkommor, cancer och hjärtsjukdom. Men även osäkra anställningar, deltid och långa tider i arbetslöshet driver folk från arbetsmarknaden. Oroande är också att framför allt unga kvinnor mår allt sämre.

Regeringen tydligt nedprioriterat arbetsmiljön genom att lägga ned Arbetslivsinstitutet och därmed viktig arbetsmiljöforskning samtidigt som man minskat resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektioner. Nyligen har regeringen dessutom lagt fram en proposition där de vill avkriminalisera brott mot arbetsmiljölagen.

Vi lägger i stället en rad förslag för att förbättra arbetsmiljön:

• För att lyckas förbättra arbetsmiljön krävs förstärkta statliga verktyg och ett tydligt ansvar för arbetsmarknadens parter, bland annat genom att fack och arbetsgivare åter tar plats i Arbetsmiljöverkets insynsråd.
• För att arbetsmiljölagen ska bli effektivare behövs en regel om ansvar för den som beställer en tjänst. I dagens arbetsliv med långa kedjor av underleverantörer och bemanningsföretag behövs ett skydd för de anställda i dessa företag. En sådan regel om beställaransvar föreslås i utredningen av arbetsmiljölagen (SOU 2007:43). Den förpliktar beställaren att se till att entreprenören kan uppfylla sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.
• Antalet arbetsmiljöinspektörer behöver öka. Arbetsmiljöverket hade 400 inspektörer år 2006. I dag finns 250 inspektörer, samtidigt som det blivit fler tjänster som arbetar med information. Det behövs stället blivit fler inspektörer för att kunna klara ett allt mer komplicerat arbetsliv.
• Satsa resurser på arbetsmiljöforskningen. Socialdemokraterna har i sitt budgetalternativ avsatt 100 miljoner kronor extra till viktig forskning om arbetsmiljön

Vi ser positivt på vissa delar av de ändringar i arbetsmiljölagen som regeringen föreslår. Bland annat att utöka användningen av sanktionsavgifter i stället för att ha kvar straff, till exempel böter. Vi anser dock att hot om straff är effektivare för att få förebyggande åtgärder när det gäller mycket allvarliga risker. Därför vill vi att det även i fortsättningen ska vara straffbelagt att till exempel använda förbjudna cancerframkallande ämnen.

Med en effektivare arbetsmiljölag, ett starkare Arbetsmiljöverk och ett rättsväsen som är kunniga i arbetsmiljöfrågor blir arbetsmiljön bättre. Det ger stora vinster för individen, företagen och samhället. Och förhoppningsvis behöver vi i framtiden anordna färre tysta minuter för dem som avlider på grund av sina arbeten.

Torbjörn Johansson, avtalssekreterare LO

Ylva Johansson, arbetsmarknadspolitisk talesperson Socialdemokraterna

ARBETSFÖRMEDLINGEN Den borgerliga alliansen har genomfört hastiga och dåligt förberedda förändringar av Arbetsförmedlingen. SVT:s jobbgranskning har visat hur samvetslösa arbetsgivare kunnat sko sig på okontrollerade generösa bidrag, vilket i sin tur kört förtroendet för myndigheten i botten. När Kristdemokraterna nu föreslår ytterligare privatiseringar som lösningen på misskötseln, är det ingenting annat än djupt oansvarigt, skriver Oscar Ernerot, LO, i en replik till Andreas Carlson (KD).

Arbetsförmedlingen kan aldrig bli bättre än den politik som den är satt att utföra. Det ansvaret bär den borgerliga regeringen. Det har Andreas Carlson från KD helt lyckats glömma när han på SVT Debatt tar ställning för en skrotning av arbetsförmedlingen.

Den borgerliga alliansregering som Carlsons parti ingår i har genomfört kraftiga förändringar av Arbetsförmedlingen. Syftet har varit att effektivisera myndigheten men resultatet visar på motsatsen. Regeringen har drivit Arbetsförmedlingen hårt och givit den allt större ansvar och dess uppdrag har blivit allt mer omfattande. Samtidigt har regeringen inte gett Arbetsförmedlingen de resurser som krävs för att klara uppdraget.

Regeringens hastiga och dåligt förberedda förändringar har drivit förtroendet för Arbetsförmedlingen i botten. Att föra fram privatisering av AF som lösningen på sin egen misskötsel och oförmåga att sköta myndigheten är inget annat än djupt oansvarigt.

Den senaste tiden har det avslöjats hur samvetslösa arbetsgivare har kunnat sko sig på okontrollerade generösa bidrag, hur arbetslösa tvingas arbeta utan ersättning och hur ineffektiva jobbcoacher försätter enskilda arbetslösa i hopplösa situationer.

Carlson efterfrågar större kontroll – men borgerlig arbetsmarknadspolitik har i praktiken sänkt kraven på arbetsgivare – krav om att kollektivavtal eller motsvarande villkor har tagits bort. Regeringen har infört skattekreditering för arbetsgivare som anställer någon med Nystartsjobb. Det minskar kontrollen och möjligheten att förhindra felaktiga utbetalningar. Det förhindrar också möjligheten för den fackliga organisationen att bidra med utlåtanden om hur lämplig en arbetsplats är att ta emot en arbetslös person.

Att föreslå privatisering av jobbförmedling ska inte ses som något annat än ett ideologiskt feltänkt. Om Carlson och andra borgerliga politiker menar allvar med att förbättra Arbetsförmedlingen borde privatisering vara det sista alternativet.

Arbetsförmedlingen behöver återupprättas – huvuduppgiften ska vara att matcha arbetslösa till arbetsgivare som behöver anställa. Det är nödvändigt att Arbetsförmedlingen får tillräckliga resurser och arbetsmarknadspolitiska insatser som möter de behov som de arbetslösa har behov av. För det krävs politiker som tar ansvar och på ett kompetent sätt utformar en statlig Arbetsförmedling med regionalt anpassade insatser.

Carlsons förslag saknar det som krävs för minskad arbetslöshet och att ge de arbetslösa hopp om ett eget arbete.

Det finns ett behov av omfattande åtgärder inom ramen för finanspolitiken. Med en tydlig finanspolitisk stimulans i storleksordningen 70 miljarder kan vi skapa cirka 100 000 nya jobb på bara några års tid. En sådan satsning skulle bidra till att arbetslösheten sjunker med 2 procentenheter. Det skriver LO-ekonomerna Ola Pettersson, Åsa-Pia Järliden Bergström och Lars Ernsäter i årets konjunkturprognos.

Enligt regeringens vårproposition är Sverige inne i en period av nio år med lågt resursutnyttjande. Räknat från 2008 innebär det att det dröjer ända till år 2017 innan svensk ekonomi på nytt är i balans. I detta läge föreslår regeringen satsningar på 3 miljarder. Vi menar att Sverige är i behov av en betydligt mer kraftfull politik och att ambitionerna måste öka väsentligt om den långvarigt höga arbetslösheten ska minskas annat än marginellt.

När vi idag presenterar vår konjunkturprognos föreslår vi därför ett kraftfullt stimulanspaket. Vårt förslag innebär en satsning på15 miljarder till hushållen, exempelvis genom höjd a-kassa och höjda barnbidrag.

Vi föreslår också att statsbidragen till kommuner och landsting höjs med 30 miljarder för att möta de behov som den ökande befolkningsutvecklingen ger upphov till. På så sätt skapar vi också utrymme för en permanent ambitionshöjning i de kommunala verksamheterna, bland annat inom äldrevården och övriga välfärdssektorn.

I vårt förslag finns vidare att nivån på de statliga investeringarna – för att bygga vägar och järnvägar – höjs med på 10 miljarder, samt slutligen en tillfällig stimulans till bostadsbyggande och bostadsinvesteringar på 15 miljarder kronor.

Svensk ekonomi befinner sig i en segdragen lågkonjunktur. Vår bedömning är att BNP växer med 1,2 procent i år och 2,2 procent nästa år. Konjunkturinstitutet (KI) och Finansdepartementet gör i stort sett samma bedömning. Arbetslösheten väntas bli mycket hög: över 8 procent i genomsnitt både 2013 och 2014.

De närmaste åren kännetecknas av ett mycket lågt utnyttjande av arbetskraft och kapital. Den svaga internationella tillväxten väntas hålla tillbaka den svenska tillväxten. Det innebär att en ekonomisk politik för att snabba på återhämtningen och få ner arbetslösheten främst måste bygga på stimulans av inhemsk efterfrågan.

Även om Riksbanken håller räntan oförändrad vid 1 procent både i år och nästa år blir penningpolitiken för stram i förhållande till det svaga konjunkturläget. Vi menar i stället att räntan omgående borde sänkas med 50 punkter och att en lägre räntebana än den Riksbanken anger är rimlig i förhållande till vår prognos. Men vi tvingas konstatera att Riksbanken i dag bedriver en förfelad penningpolitik. Styrräntan är för hög givet den inflationsutveckling vi ser och den höga arbetslösheten. Riksbanken bidrar till att arbetslösheten ligger kvar på höga nivåer.

En mer aktiv finanspolitik är inte enbart beroende av konjunkturläget utan springer även ur ett långsiktigt behov. Det handlar framför allt om ökade resurser till kommunal verksamhet, bättre a-kassa, en värdesäkring av hushållens inkomstförsäkringar och bidrag samt en högre kvalitet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Åtgärderna är strukturellt betingade men fungerar i nuläget som en efterfrågestimulans.

Vår föreslagna ekonomiska politik ska motsvara en långsiktig politisk viljeinriktning att bibehålla det offentliga åtagandet på dagens nivå, det vill säga se till att värdet av offentliga försäkringar och verksamheter inte urholkas över tid. Det är en tryggare välfärd Sverige behöver – inte skattesänkningar.

För att detta åtgärdspaket ska fungera konjunkturförstärkande och bidra till att minska arbetslösheten måste det, åtminstone i ett första skede, vara ofinansierat. Både KI:s och Finansdepartementets beräkningar av den långsiktiga utvecklingen av de offentliga finanserna tyder på att det finns utrymme för satsningar. Det är starka argument för att den finanspolitiska stimulans vi föreslår inte utgör ett hot mot de offentliga finanserna på sikt. Vår föreslagna utgiftsökning kommer dock att bidra till att vi inte uppnår ett budgetöverskott på en procent av BNP inom de närmaste åren.

Matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb lyfts allt oftare fram som ett problem i den ekonomisk-politiska debatten. Frågan har bäring på vad som är möjligt att åstadkomma med ekonomiska stimulanser. Om det inte är möjligt att fylla vakanser med arbetssökande får en expansiv penning- eller finanspolitik liten effekt på arbetslöshet och sysselsättning. Däremot kan inflationen ta fart om ökad efterfrågan leder till att arbetsgivare vill anställa samma personer och konkurrerar med höjda löner.

Vi har studerat bristtal, den så kallade Beveridgekurvan och övergångsfrekvenserna till arbete och ser inga tecken på att problemen är så stora som de ibland beskrivs i debatten. Inflationen ligger klart under Riksbankens mål de närmaste åren. De löneavtal som har slutits omfattar tre år. Det minskar eventuell osäkerhet kring lönebildningen och ger en tydlig signal om att det inte kommer några inflationsimpulser från arbetsmarknaden. Vi menar därför att det är möjligt att på några års sikt minska arbetslösheten med 2 procentenheter utan att det uppstår störningar i ekonomin. Vår bedömning är att arbetslösheten kan komma att hamna runt 6 procent när våra förslag har fått full effekt. Det är en nivå som inte är särskilt låg i jämförelse med olika bedömares skattningar av den långsiktigt uthålliga arbetslösheten.

Som finansminister Anders Borg skriver i en debattartikel (DN Debatt 15/4): ”I ett läge med hög och stigande arbetslöshet och där det samtidigt finns förtroende för de offentliga finanserna, …, bör finanspolitiken dämpa effekterna på arbetsmarknaden och skapa gynnsamma förutsättningar för att en återhämtning ska komma till stånd och växa sig stark.” Det är ett rimligt resonemang. Vi visar nu hur det kan omsättas i praktiken.

OLA PETTERSSON, LOs chefsekonom

ÅSA-PIA JÄRLIDEN BERGSTRÖM, LO-ekonom

LARS ERNSÄTER, LO-ekonom

Unga har inte generellt svårare än andra att få jobb, men drabbas hårt av den utdragna lågkonjunkturen. Det är inte de ungas fel. Börja redan nu. Gör upp över blockgränsen.

I februari var 22 procent av 20-24- åringarna utan arbete. 100 000 unga vuxna har inte något jobb att gå till. Samtidigt ropar industrin efter utbildad arbetskraft. Vad gör regeringen för att de unga ska kunna ta steget in på arbetsmarknaden och för att företagen ska hitta den arbetskraft de behöver?

Svaret är alldeles för lite. De ”förstärkningar” som presenteras för att möta lågkonjunkturen – som sannolikt kommer att leda till ännu högre arbetslöshet i år – är alltför magra.

Unga vuxna är en brokig grupp och det finns inte bara ett svar på hur den höga arbetslösheten ska motverkas. Många studerar på högskolor och universitet efter gymnasiet och söker jobb parallellt med heltidsstudier. Fler klarar inte av sina gymnasiestudier och får därför svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Unga drabbas också hårdare än de som redan är etablerade på arbetsmarknaden när efterfrågan på arbetskraft sjunker.

Att unga har svårt att få jobb kan varken förklaras med anställningsskyddets utformning eller med att lönerna är för höga. Arbetsmarknadens parter är sedan länge överens om att den som är ny på arbetsmarknaden har en viss upplärningstid. Därför är lönerna enligt kollektivavtal som regel lägre under en begränsad period, för att kompensera för den lägre produktivitet de nya antas ha.

Det är inte heller ett allvarligt problem om unga står utanför arbetsmarknaden på grund av att de studerar på högskolan eller går färdigt en gymnasieutbildning. Slutförd utbildning är tvärtom avgörande för en bra start i arbetslivet.

Däremot är det ineffektivt och kostsamt, för individen såväl som samhället, att inte klara av gymnasieutbildningen inom gymnasieskolan. Dagens allvarliga etableringsproblemen bland unga bottnar i hög grad i en misslyckad utbildningspolitik.

I vårpropositionen sätter regeringen sitt hopp till de yrkesintroduktionsavtal som arbetsmarknadens parter förhandlar om. Dessa avtal är viktiga och bra. Samtidigt tar de främst fasta på unga som behöver stöd i övergången från en fullgjord gymnasieutbildning till arbete.

De är därför inte tillräckliga för att motverka arbetslöshet som beror på att unga inte getts förutsättningar att klara grund- eller gymnasieskolan. Det är främst dessa som fått allt svårare att etablera sig.

Detta konstaterade regeringen redan i budgetpropositionen för 2013: ”Att slutföra grund- och gymnasieskolan är viktigt för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden och det är därför angeläget att ungdomar som inte påbörjat eller slutfört gymnasieskolan återupptar sina studier”. Då är det minst sagt oroväckande att regeringen inte presenterar några extra utbildningssatsningar för unga i år.

All erfarenhet visar att gymnasieutbildning är a och o för att få ett jobb. I första hand måste därför unga vuxna beredas möjlighet att skaffa sig utbildning. Gärna mot yrken där arbetsgivarna ropar efter kompetent och utbildad arbetskraft.

Därför vill LO se en satsning på ungas möjlighet att slutföra sin gymnasieutbildning, gärna i folkhögskolans regi. I åldern 20-24 år saknade i dag cirka 73 000 unga gymnasieutbildning år 2010. Av dessa var 19 400 arbetslösa.

Kontakter och personliga nätverk är viktiga för att få jobb. Om unga har sådana varierar ofta beroende på klass- och utländsk bakgrund. Därför är det viktigt att unga får bra och relevant stöd i övergången från utbildning till arbete.

Yrkesintroduktionsavtalen är ett steg på vägen. Men det måste också till en väl utformad aktiv arbetsmarknadspolitik för unga. Intensifierad förmedlingsverksamhet, och goda arbetsgivarkontakter. LO vill därför se färre arbetssökande per handläggare.

Praktik av hög kvalitet kan också vara bra för den som saknar arbetslivserfarenhet. Men då krävs praktik med stort utbildningsinnehåll och hög kvaliteten. LO vill därför se satsningar som gör att kvaliteten säkerställs genom särskilda handledare, handledarpeng och intyg.För att stärka kopplingen mellan unga med avslutad utbildning och den aktiva arbetsmarknaden behövs ett studerandevillkor i arbetslöshetsförsäkringen.

Unga har inte generellt svårare än andra att få jobb, men drabbas hårt av den utdragna lågkonjunkturen. Det är inte de ungas fel. Regeringen och oppositionen måste ta ansvar för detta. Börja redan nu. Gör upp över blockgränsen. Det duger inte att sitta still i båten. Vi behöver en politik som samtidigt stimulerar efterfrågan på arbetskraft och ger unga förutsättningar att kliva in på arbetsmarknaden. Regeringens politik får hittills IG – icke godkänt. 

KARL-PETTER THORWALDSSON, LOs ordförande

427 000 personer är arbetslösa i Sverige, här i Gävleborgs län är de nästan 17 000. I hela landet går 100 000 unga mellan 20 och 24 år går utan arbete trots att de inget hellre vill än att ha ett riktigt jobb. Det finns bara ett ord för att beskriva detta: massarbetslöshet.

Alliansregeringen påstår att arbetslösheten beror på för mycket trygghet och på att människor inte söker jobb. Men problemet är inte att människor inte söker jobb. Problemet är att det finns för få jobb att söka. Och att alltför många saknar rätt utbildning för de jobb som finns och de jobb som kommer. Men istället för att satsa på investeringar i utbildning och arbete har alliansregeringen skurit ner arbetsmarknadsutbildningen och genom urholkad a-kassa tvingat ut arbetslösa i socialbidragsberoende och förnedring i Fas 3. Under sju år har de prioriterat skattesänkningar för storföretag och för de redan välbeställda.

Den nyligen avslutade socialdemokratiska partikongressen visar dock att det finns en annan väg än alliansens klyftor och massarbetslöshet. En väg som bygger på att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens, inte med lägre löner och sämre anställningsvillkor. En väg med aktiv arbetsmarknadspolitik, en näringspolitik för nya jobb och utbildningsinsatser som underlättar för unga att ta steget ut på arbetsmarknaden.

Ett av de viktigaste kongressbesluten var målet att Sverige ska ha EUs lägsta arbetslöshet. Det är fullt möjligt att uppnå om man prioriterar utbildning, välfärd, infrastruktur och byggande istället för fortsatta skattesänkningar. En av de första åtgärder en ny socialdemokratisk regering kommer att genomföra efter valet är dessutom att alla ungdomar ska garanteras utbildning, praktikplats eller ett arbete att gå till, senast efter 90 dagars arbetslöshet, Kravet drevs av SSU och fick stöd av LO. Det är en stor framgång att en enig socialdemokratisk partistyrelse och kongress ställde sig bakom det.

Efter den socialdemokratiska partikongressen känner jag som fackligt aktiv socialdemokrat mer framtidstro än på länge. Visst finns det områden där vi från LOs sida hade velat gå längre, men det är bättre att hela arbetarrörelsen tillsammans tar ett steg framåt genom bra gemensamma beslut än att vi tvistar om formuleringar. De framgångar våra fackliga synpunkter haft på kongressen är tydliga och de visar att facklig-politisk samverkan ger resultat.

När jag på torsdag medverkar vid LO-distriktets årsmöte ska vi diskutera hur vi tillsammans med socialdemokratin redan nu kan inleda valrörelsen inför nästa års riksdagsval. Det har sällan varit tydligare än nu att vårt land behöver en ny start och en riktig jobbpolitik. Men det förutsätter att vi nästa år får en socialdemokratiskt ledd regering med Stefan Löfven som statsminister.

Tobias Baudin
LOs vice ordförande

Under de senaste åren har EU-kommissionen förespråkat en hårdhänt åtstramningspolitik för att minska den offentliga skuldbördan i Europas krisländer. Nu visar det sig forskningsstödet för den nuvarande politiken bygger på räknefel i Excel, skriver Torbjörn Hållö, LO-ekonom.

Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff är två mycket inflytelserika amerikanska ekonomer. År 2010 presenterade de en rapport som påstods visa att länder med en offentlig skuld som överstiger 90 procent av BNP historiskt har haft låg eller till och med negativ tillväxt. Resultatet togs till intäkt för slutsatsen att länder med höga skulder inte bör bedriva stimulanspolitik, eftersom skulderna håller tillbaka den ekonomiska tillväxten, istället bör länderna fokusera på att snabbt sänka sin offentliga skuldsättning.

Reinhart och Rogoffs forskningsresultat har haft enormt genomslag. Det har blivit en etablerad sanning bland många ekonomer och politiker att om ett land når en skuld på över 90 procent så har det en mycket negativ effekt på ekonomisk tillväxt.

EU:s ekonomikommissionär Rehn hävdade så sent som i februari, i ett brev till Europas finansministrar där han försvarade den nuvarande åtstramningspolitiken, att seriös akademisk forskning visar att en skuldsättning på över 90 procent leder till låg tillväxt. Rehn hävdade till och med att det var på grund av denna 90-procentsregel som den inslagna politiken med nedskärningar måste fortsätta (”That is why…”).

Men nu visar det sig att Reinhart och Rogoffs resultat baseras på märkliga metoder och räknefel i Excel. En ny rapport (15/4 2013) från forskare vid University of Massachusetts visar att Reinhart och Rogoff dels exkluderat data som pekar i en annan riktning, dels vägt om data så att det passar deras syfte, samt därtill räknat fel genom att programmera fel i Excel.

När forskarna vid University of Massachusetts korrigerar de märkliga metoderna och räknefelen så visar det sig att länder med en skuld på över 90 procent av BNP har haft en genomsnittlig tillväxt om 2,2 procent och inte -0,1 procent som Reinhart och Rogoff hävdat. Forskarna vid University of Massachusetts konkluderar därtill att det inte finns någon brytpunkt där skuldnivån blir så hög att tillväxten börjar sjunka.

Reinhart och Rogoff har nu vidgått att de har programmerat fel i Excel, men hävdar att tendensen i deras tidigare resultat fortfarande står sig. Detta har jag mycket svårt att ta på allvar.

Det är hög tid för Europa att lämna den misslyckade ekonomiska politiken. Ekonomisk konsolidering är fortsatt helt nödvändig för många länder i Europa. Om det råder ingen tvekan. Men Europa måste byta fokus från kortsiktiga besparingar till långsiktiga strukturella reformer. Låt mig kort peka på två centrala reformområden.

• Bankreformer:

En central förklaring till krisens djup är bristen på europeisk reglering av banker. Det är hög tid att omreglera hela banksektorn. En fullständig bankunion bör komma på plats så fort som möjligt. Den bör innehålla gemensamma verktyg för att reglera, övervaka och avveckla europeiska banker. Banker som tar hög risk, och därmed riskerar åsamka stora skador på den reala ekonomin, bör betala höga offentliga straffavgifter. Banker bör förbjudas att ägna sig åt handel i värdepapper för egen räkning.

• Strukturreformer:

Europas globala konkurrenskraft behöver förstärkas med breda strukturreformer. Pensionssystem måste reformeras. Kvinnors möjlighet till förvärvsarbete behöver förstärkas. Satsningar på utbildning och omskolning krävs för att bygga broar från de gamla till de nya jobben. Skattesystem måste ses över och reformeras. Investeringar som bygger produktivitet måste sättas i fokus.

Ett av de tyngsta akademiska stöden för den kortsiktiga åtstramningspolitiken har nu visat sig vara ett resultat av märkliga urval av data och räknefel i Excel. Därmed försvann ett av EU-kommissionens sista halmstrån för den nuvarande ekonomisk-politiska inriktningen. Det är hög tid för Europa att fokusera på långsiktiga reformer.

TORBJÖRN HÅLLÖ, LO-ekonom